Långpromenad
Idag blev det en riktig långpromenad. Var ute i mer än en och en halv timme, bra där. När jag gått ett tag på vägar jag kände till och igen så gav jag mig ut på elljusspåret, där har jag ingen större koll alls, vilket ju också skulle visa sig senare.
Det började med att jag knatade på där. Såg att elljusstolparna var sponsrade av olika företag och personer, varje stolpe hade en skylt med ett nummer och ett namn där det stod vem som sponsrat just den stolpen. Jag fick för mig att det stod 89 på en av stolparna i början. Sen tänkte jag inte så mycket mer på det, utan jag gick vidare och fick syn på något, det var något där och det var inte en pinne...! Där låg en orm och jag nästan klev på den, Uha. Den var lång och svart med grått mönster, tror det var en huggorm. Ormen vände in i gräset, jag kände hur adrenalinet kom rusande. Men faran var ju redan över och jag fortsatte igen. Uppför backen och så kom nästa backe.. Jag konstaterade att man iaf inte skulle springa åt det hållet som jag gick, för uppförsbackarna avlöste varandra.
Jag hade ingen vidare koll på vilket spår som var långt och vilket som var kort. Men jag försökte, åtminstonde till en början, hålla mig till det spåret som låg till vänster och tänkte att det borde svänga runt och inte vara alltför långt. Tillslut kom jag in på en ny slinga och såg nu att numret på stolpen var 47. Tänkte då att det kanske gick neråt och att det bara var just, 47 stolpar kvar. Och visst minskade numrena på stolparna, bara det att jag efter en stund upptäckte en stolpe med numret 89 på. Då kände jag mig lite smått uppgiven. Här hade jag gått runt i skogen och var någonstans på spåret (kanske mitt i ett långt spår, jag hade ju som inte riktigt någon koll) och så när jag tror att man kan kolla av numren på stolparna för att ta sig tillbaka och se ungefär hur långt det är tillbaka. Då upptäcker jag en stolpe med (vad jag tror är) samma nummer som på den i början. Jag tänker; nej, finns det flera stolpar med samma nummer.. då kanske jag är mitt ute i skogen någonstans och inte alls nära slutmålet. Men jag knatade på och numrena bara ökde och ökade.. Men tillsist kände jag igen mig en aning och jag började känna att jag nog var på väg tillbaka. Och mycket riktigt så komm jag nerför backen där jag sett ormen och tillbaka till utgångsläget. Och på skylten där jag trodde att det stått 89 i början, hade det i själva verket stått 98, så det var ju lite logiskt iaf.
Sedan gick jag vidare och hälsade på Jimmie, Linda och Nova en stund. Sen vidare till nästa storebror men där var det ingen som öppnade när jag plingade på. Så det bar av hemåt, och det kanske var tur det. För magen min nästan vrålade efter mat och energin hade verkligen börjat sina. Så väl hemma blev det viktigaste uppdraget att ordna något att äta. Det fick bli wok och nudlar, helt okej och till och med ganska gott! Satte mig på balkongen i solen och käkade, härligt.
Hade datorn framför mig där på balkongen också. Jag skulle svara på ett mejl. Satt och skrev en stund och fick ihop ett långt meddelande men vad händer då...? Jo datorn bestämmer sig för att hänga sig och slutligen starta om sig! All text borta! Sånt kan jag bli galen på! Uha. Så nu blev den stackaren som skulle få mejlet lidande för jag orkade inte sitta och skriva om allt en gång till. Nu fick det bli en mycket förkortad version med bara det allra viktigaste i. Men men... får väl skriva mer vid ett annat tillfälle då jag känner att jag kommit över sveket från datorn, hehe.
Nu sitter jag här på balkongen i solen och njuter av sensommarsolen, underbart! Men vill göra något mer, vill ut på äventyr. Hoppas att jag och Danielle ger oss ut på äventyr på fredag om inte annat.
Hoppas ni också får njuta av solen!
Det började med att jag knatade på där. Såg att elljusstolparna var sponsrade av olika företag och personer, varje stolpe hade en skylt med ett nummer och ett namn där det stod vem som sponsrat just den stolpen. Jag fick för mig att det stod 89 på en av stolparna i början. Sen tänkte jag inte så mycket mer på det, utan jag gick vidare och fick syn på något, det var något där och det var inte en pinne...! Där låg en orm och jag nästan klev på den, Uha. Den var lång och svart med grått mönster, tror det var en huggorm. Ormen vände in i gräset, jag kände hur adrenalinet kom rusande. Men faran var ju redan över och jag fortsatte igen. Uppför backen och så kom nästa backe.. Jag konstaterade att man iaf inte skulle springa åt det hållet som jag gick, för uppförsbackarna avlöste varandra.
Jag hade ingen vidare koll på vilket spår som var långt och vilket som var kort. Men jag försökte, åtminstonde till en början, hålla mig till det spåret som låg till vänster och tänkte att det borde svänga runt och inte vara alltför långt. Tillslut kom jag in på en ny slinga och såg nu att numret på stolpen var 47. Tänkte då att det kanske gick neråt och att det bara var just, 47 stolpar kvar. Och visst minskade numrena på stolparna, bara det att jag efter en stund upptäckte en stolpe med numret 89 på. Då kände jag mig lite smått uppgiven. Här hade jag gått runt i skogen och var någonstans på spåret (kanske mitt i ett långt spår, jag hade ju som inte riktigt någon koll) och så när jag tror att man kan kolla av numren på stolparna för att ta sig tillbaka och se ungefär hur långt det är tillbaka. Då upptäcker jag en stolpe med (vad jag tror är) samma nummer som på den i början. Jag tänker; nej, finns det flera stolpar med samma nummer.. då kanske jag är mitt ute i skogen någonstans och inte alls nära slutmålet. Men jag knatade på och numrena bara ökde och ökade.. Men tillsist kände jag igen mig en aning och jag började känna att jag nog var på väg tillbaka. Och mycket riktigt så komm jag nerför backen där jag sett ormen och tillbaka till utgångsläget. Och på skylten där jag trodde att det stått 89 i början, hade det i själva verket stått 98, så det var ju lite logiskt iaf.
Sedan gick jag vidare och hälsade på Jimmie, Linda och Nova en stund. Sen vidare till nästa storebror men där var det ingen som öppnade när jag plingade på. Så det bar av hemåt, och det kanske var tur det. För magen min nästan vrålade efter mat och energin hade verkligen börjat sina. Så väl hemma blev det viktigaste uppdraget att ordna något att äta. Det fick bli wok och nudlar, helt okej och till och med ganska gott! Satte mig på balkongen i solen och käkade, härligt.
Hade datorn framför mig där på balkongen också. Jag skulle svara på ett mejl. Satt och skrev en stund och fick ihop ett långt meddelande men vad händer då...? Jo datorn bestämmer sig för att hänga sig och slutligen starta om sig! All text borta! Sånt kan jag bli galen på! Uha. Så nu blev den stackaren som skulle få mejlet lidande för jag orkade inte sitta och skriva om allt en gång till. Nu fick det bli en mycket förkortad version med bara det allra viktigaste i. Men men... får väl skriva mer vid ett annat tillfälle då jag känner att jag kommit över sveket från datorn, hehe.
Nu sitter jag här på balkongen i solen och njuter av sensommarsolen, underbart! Men vill göra något mer, vill ut på äventyr. Hoppas att jag och Danielle ger oss ut på äventyr på fredag om inte annat.
Hoppas ni också får njuta av solen!
Kommentarer
Trackback
